För ungefär en månad sen fick våran farfar en hjärnblödning och den nyheten var sjukt jobbig. Utgången efter en hjärnblödning kan sluta hur som helst och att inte veta hur den skulle drabba honom den här gången.. usch. Förra hjärnblödningen fick han sämre rörelse på ena sidan, men han kämpade sig tillbaka och var till och med förra hösten och jagade. Farfar var en riktig kämpe, men redan för några månader sedan hade han sagt till min farbror "att kroppen börjar vara slut" både för han och farmor...

Första veckorna låg han bara, men öppnade ögonen, kramade handen hårt, men kunde inte prata knappt. Ihelgen blev han sämre och fick både lunginflammation och hög feber :( Det var det första jag fick höra när han hade fått hjärnblödningen - att han inte får blir sjuk!

Han svarade inte på medicinen och blev allt sämre. Så jag har varit dit i flera dagar och pratat, pysslat och varit däör för honom. Min syster Malin kom också i måndags. Hon satte sig i bilen direkt hon hörde att farfar blivit sämre och tur var ju det! Det jobbigaste var ju när man märkte att morfinet började sluta verka och man verkligen såg att han hade ont..

Igårkväll ringde min syster Martina när jag var på jobbet och sa "du borde nog komma hit när du slutar, för de tror att han inte kommer att överleva natten" :( Han hade haft jättemycket andningsuppehåll under dagen.. rynkorna hade börjat slätas ut, fötterna var kalla..

Ringde till E och sa att jag vet inte när jag kommer hem, om jag skulle komma hem. För jag ville verkligen finnas där för farfar hans sista tid. Jag och mina systrar satt där till midnatt. Han låg så fridfullt, andades rätt ytligt med ett andningsuppehåll ungefär vart tredje andetag. Det kändes inte som att han skulle somna in, samtidigt som man bara ville att han skulle slippa lida och ta sitt sista andetag. Min familj, farbror bosse, Farbror P-O + hans döttrar var där, faster och hennes ena pojk och såklart farmor var där    Igår gick det nog upp för farmor första gången att han inte kommer komma hem :(

Vi for hem vid midnatt. Pappa och bosse stannade kvar och vakade. Farfar hade haft väldigt lugn natt... Pappa åkte sen hem och ungefär 10 minuter efter att han hade åkt så somnade farfar in. Klockan var då 07,18. Jag tror han väntade till alla hade varit och sagt farväl, och att han skulle få vara ensam med Bosse. Hans lillpojke. Den lugna och starka.

Det grämer både mig och Martina att vi inte hade åkt lite tidigare till sjukan :( Vi skulle ha åkt kring 7 då mamma ringde och bad oss lösa av Bosse kring 8. Vi var iallafall på sjukan 20 minuter efter att han tog sitt sista andetag...

Det är så konstigt. Det var skitjobbigt att se farfar ligga där, stilla och blek. Ändå var det, just det man gått och väntat på. Att han äntligen skulle få somna in och tas omhand av änglarna. En lättnad, blandat med ohygglig sorg. Han har det bra nu. Jag tror absolut att han vet vilka som har varit med han sista tiden och att han väntade tills alla sagt hejdå och det blev lugnt i rummet. Det som gör mest ont och gör en mest ledsen, är vetskapen om hur jobbigt det är för hans barn och framförallt farmor!

Hon berättade igår när vi satt åt farfar " att vi har ju varit gifta i 54 år och hängt ihop redan innan dess. Vi har aldrig bråkat eller slagits. Ja, pappa, nog har vi haft det bra..." Lilla famor... hur ska hon klara det här!?

Farfar sjuka har tagit hårt på henne... Nu ikväll blev hon inlagd :( Hon har varit så svullen under fötterna och hennes barn ville såklart kolla upp det (även om hon inte tyckte att hon inte behövde det). Iallafall. Stress, chock, dåligt ätande, sorg och de tror att det eventuellt kan vara något med hjärtat. Klart. Hennes hjärta har gått i tusen bitar. Hennes halva är borta. Tyvärr tror jag att hon kanske kommer följa med farfar snart. Det finns ju dom som sörjer ihjäl sig..

Usch. Vi har varit bortskämda, jag och mina systrar som sluppit dödsfall i familjen och haft våra mor och farföräldrar så länge. Farfar är den första nära och kära som somnat in :(

Det här har varit bland den jobbigaste dagen i mitt liv. Nu sover iallafall farfar sött och vilar på molnen bland änglarna. Frågan är bara hur länge det dröjer tills farmor finns vid hans sida...